Älskade farmor gick bort den 19/4. Idag är det exakt två veckor sedan, och jag är långt ifrån färdigsörjd. Just nu orkar jag inte skriva om det, och hoppas att ni förstår.

Istället vill jag skriva hur fantastiska vänner jag har som på sina egna sätt har lyft upp mig ur sorgen. Oftast har det inneburit att involvera mig i alla möjliga aktiviteter, allt från pyssel och grillning till vardagshandling och soffhäng. Så värdefullt att få in lite vardag i min uppochnerdag. Lindas mage har också distraherat mig, där bakas ju en liten Svea som redan ofödd har charmat mig totalt. Kanske är det så att ett liv ger plats åt ett annat.. 

Efter två månaders strutsbeteende från min sida gällande allt sånt som är viktigt och oförsumbart så tog jag idag tag i saker. Jag pluggade. Jag inte bara tänkte på plugg, eller tittade på plugg. Jag gjorde det! Bara det var en stor tröskel, eftersom det i min värld just nu är så oväsentligt. Men styrkt av fina vänner satt jag totalt 7 timmar på universitets bibliotek och gjorde klar en uppgift som ska redovisas imorgon. Puh. Jag är kanonslut, och som tur var fångade min fina mor upp mig och bjöd mig på pubmiddag!

Jamenvisstja, jag har ju en blogg. (haha, eller tre faktiskt.) Jag råkade liksom stänga av hjärnutrymmet där jag förvarar bloggarna, till förmån av att stå på benen. Som förut är allting heltjävlauppochner med farmor. Hon har blivit flyttad till fina Axlagården vilket känns som en lycka i olyckan för oss alla just nu. Mer än så orkar jag inte tänka på det. Fina minnen går på repeat, och jag skrattar för mig själv lika många gånger per dag som jag fäller tårar. 

I övrigt har jag gått och blivit med jobb! Vilket är helt.. makalöst fantastiskt underbart! Jag älskar att jobba med människor i ett serviceyrke, jag älskar kläder och mode - men framför allt älskar jag att kunna bidra till att människor tycker om sig själva och sina kroppar. Jobbet passar mig som handen i handsken, och nu går jag på "inskolning" för att det ska bli vice versa också. Och det blir det, jag får så fina ord av min chef att jag blir rörd. I alla jobb jag har haft har jag kämpat med att vara nöjdare med mig själv och min insats, och att inte ständigt kräva mer eller kritiskt försöka förbättra alla mina beslut. Jag kan inte nöja mig med min insats, vilket ibland kan vara himmel och ibland helvete. Och för varje arbetserfarenhet blir jag bättre på det, i samband med att jag rent allmänt mognar i mig själv. Jag tycker om den processen, det gör jag! Jag måste bara öva lite på tålamodet :) 

För någon vecka sedan så bad vår lärare oss att teckna något som symboliserar oss själva i arbetssammanhang, och vilken "roll" man tar (förstärker) på arbetsplatsen. Några få ord, mest teckning. I första bildrutan (metafor) tecknade jag mig som en kamelont, i den andra bildrutan (starka sidor) ståendes på ett ben med det andra sparkandes på en boll upp och ner, en penna & en lista i ena handen och den andra handen över munnen för att kväva ett fnitter. Runt huvudet flög små tankebubblor, såsom vem?vad?när?hur?tänkom?. 
Den tredje rutan (svaga sidor) tecknade jag mig själv även här på ett ben, ena handen höll upp det andra benet högt, den andra handen vinkade och pekade åt ett håll samtidigt som jag jonglerade bollar i luften.
I den fjärde och sista rutan (utvecklingsbehov) knatar jag kutryggad uppför en trappa med jordklotet i en påse hängandes över ryggen, samtidigt som jag glatt samtalar med den kaffedrickande kollegan som står längst upp på trappan. 
Ganska intressant. Det finns iallafall självkänndeom, så då finns det ju hopp! ;) Haha. 

Och såklart försöker jag påverka livet med musik, jag tror på det. Det fungerar för mig. Så jag tänkte dela med mig av min älskade lista. Följ denna länk --> Strength och klicka på 'spela upp alla'. Kanske fungerar det för dig också? :)

Jag tycker verkligen att det är intressant med ideal-debatter, det gör jag. Men jag har hittat mina gränser för länge sedan för vad som blir hets, påhopp eller diskriminering. Det känns ofta som att hela våra psykens måeenden kretsar kring vad vi blir "mediematade" av. Det har blivit så himla viktigt vad för slags bilder vi porträtterar för omvärlden i reklamer, förebilder och propaganda. Är det verkligen dom som avgör hur vi mår och hur vi känner inför oss själva? Jag håller till viss del med, men jag tycker också att vi glömmer bort en grundbult i kråksången. Självförtroendet som uppstår från personen själv! Jämförandet kan bara ta dig en bit, förebilder kan bara guida dig till viss del och propaganda kan bara få dina åsikter att alterneras. Men jag tror att om vi först jobbar med oss själva inifrån så kan vi ta inspiration utifrån istället för att se det som normer och krav.

Jag kan på rak arm säga att jag inte behöver plus size-provdockor för att avgöra om jag tycker att jag själv är snygg eller inte. Vad jag känner om mig själv kommer inifrån, inte från en skyltfönsterdebatt. Men provdockor är i hetluften, och debatten är så aktuell att det känns som krigsförande för- och emotsidor. Då tycker jag att det är intressant hur ytligt det har blivit, hur vi numera förlitar oss helt på mediematning för att veta vad vi tycker om oss själva.

"Jag ser inte ut som H&M's skyltdockor, dom vet inte vad normala kvinnor är!"
"Lindex förespråkar anorexi!"
"Överviktiga skyltdockor normaliserar övervikt!"

Gör dom? Gör dom verkligen det, eller är det vad vi så automatiskt väljer att tolka det som? Var hamnade det fria valet i den här soppan? Förmågan att ta distans till det hela?
Den här debatten har blivit personlig för många, och det är det jag ställer mig kritisk till. Varför har vi låtit, och fortfarande låter, yttre faktorer avgöra hur vi själva upplever oss själva? 


Jag behöver nog inte förklara för er hur jag känner kring storleksdebatten, jag tror att min åsikt i det hela är ganska ospännande. Men jag skulle gärna vilja höra era åsikter, hur känner ni själva? Upprörs ni å era egna vägnar, eller för rädslan att det ska påverka någon mottaglig människa och vrida det till destruktiva mönster?

Med det här vill jag absolut inte säga att man inte påverkas, för det gör även jag. Jag har haft orimliga krav på min kropp i många år, och underhåller fortfarande samma krav fastän jag vet bättre. Det är en skrattretande ond cirkel. Men med åren har jag även kommit fram till att det kanske är okej om jag inte möter dessa krav jämt, och jag fortsätter att jobba på kravens blotta existens. Det kan ta ett tag, men det gör inget. Tittar man på debatten kring kroppsideal är det ganska förståerligt att det tar lång tid att skifta självuppfattning.
Och det är i grund och botten det som jag ifrågasätter. 

Jag är prenumerant på Glossy Box, och denna månads box var inspirerad av naturen! Kul tycker jag :) Efter varje box så får man recensera produkterna, och ALLA de tidigare boxarnas recension har innehållit en vädjan om ekologiska produkter.. ;) Hihi. Kul att dom körde på det! Sen hur mycket som är ekologiskt, organiskt, naturvänligt etc.. egentligen. Ja, det är ju frågan. Men det är iallafall kul att det går att påverka!

Åh, som jag har längtat efter mitt vinstpaket! :D Så himla roligt att jag vann, tusen tusen och åter tusen tack till er som röstade på mig. Ni anar inte hur mycket det betyder, och hur mycket jag uppskattar vinsten! Den passade också väldigt lägligt in i mitt liv just nu, som är ganska upp- och nervänt på grund av farmors.. ja, farmors mående helt enkelt. Det ser inte ljust ut, och mitt liv går ganska tungt. Så som en liten solstråle kom det här paketet och gladde mig :) TACK!

Det är tur att livet går upp och ner. Mitt liv går upp och ner fyrtio gånger på en dag just nu, och jag börjar vänja mig vid att hantera det. Jag tänker vara tacksam så länge det finns liv. Men jag tänker inte tvinga mig själv till att vara tacksam, tänka positiva tankar och utesluta det smärtsamma. Näe, är det någonting jag hatar så är det att förneka känslor! Det värsta du kan göra är att tränga undan och förminska dina egna känslor, för vems annars ska du gå efter? Och hur ska man kunna bli bekväm i sig själv, om man inte känner sina känslor?

När jag åkte in på akuten för några månader sen och trodde att mitt liv som jag kände till det skulle omkullvältas totalt, så blev jag så lycklig över att ingen höll tillbaka sina känslor inför mig. Jag grät, de grät. Det var tragiskt. Och det fick vara det. Förskona mig inte dina känslor, och uppmuntra ingen annan till det heller.

De senaste dagarna har flera människor sträckt ut sina händer och erbjudit sitt stöd till mig, och faktiskt har inte en enda av dom försökt förminska det som sker med min farmor. Ingen har "påminnt" mig om att livet går sin gång, att jag ska försöka tänka på det positiva, hålla humöret uppe för hennes skull.. Tack för det! Det är lika skönt som att få höra att ni står vid min sida. För mig innebär det att mina känslor är rationella, tillåtna och viktiga. Smärta är lika viktigt som lycka, utan bägge två vore vi nollställda. Och jag tror att balansgången mellan dem hör till vår utveckling, det gör oss starkare att ibland få vara svaga. När då det ges en kommentar om att känslan inte hör hemma i dig, så fråntas rätten att känna som man faktiskt gör. 

Man får känna, reagera, agera och tappa balansen mellan lyckan och smärtan. Det är lika tillåtet för alla, oavsett hur någon annan upplever samma sak. Så tack för att ni inte tröstar bort mina känslor, tack för att ni istället stöttar dem jag har.

Det går inte en dag då jag upphör att förvånas. Hur kan världen vara intakt? Varför gråter inte människor, varför rasar dem inte? Hur kan detta inte påverka hela världen såsom det påverkar hela min värld? Jag går in i någon slags apatisk rastlöshet där ingenting är heligt och allting är extremt. Som om jag har adhd-sorg. Livet rusar, jag rusar, hjärtat rusar, tårarna rusar. Sen stannar det. Då känner jag inget, det är som när filmer spelar upp scenerna i extrem slowmotion och man kan se exakt hur vardagliga saker som nötningar i knävecken på jeans går till. Slowmotion i realtid liksom. Bisarrt.

Hela situationen är så bisarr att jag inte har greppat den. Någonstans djupt inne i kroppen känner jag, förnimmer jag en reaktion. En stor, himlastormande reaktion som kommer att göra med mig som krig gör med världen. Men än så länge känns den reaktionen bisarr. Den känns bisarr, för att situationen är bisarr. Och jag har inte greppat den, jag får fan inte tag i den. Men jag önskar att jag kunda det, att jag kunde linda smala fingrar runt den och strypa händelseflödet. Smula ut det till ankorna i sjukhusdammen. 

Jag har liksom alltid trott att den här situationens naturliga reaktion skulle vara att skrika ångest, gråta ilska och spy sorg. Mina känslor sipprar istället ut som ett slags pyttesammanbrott då och då, som dödsångesthicka. Fast i själen.


Lägenheten förfaller, räkningarna har gömt sig och jag är rädd för att sova. I dagsljus går det ganska bra, människor runt omkring mig är i allra högsta grad levande och gör mig levande i samma veva. Men när det blir mörkt och tyst blir det för kompakt, jag vill riva sönder det och slå fram lite ljus. Jag vill gå på overdrive hela tiden och aldrig vara oberedd.  Hur rymmer man allt det här? Imorgon är idag och jag minns inte igår. 
Farmor är den jag är, den jag blir och den jag varit. Hon tynar, jag tynar. Hur mycket jag än vill och försöker vara stark för att orka så kan jag inte hjälpa det.

Jag vinner aldrig nånting. Det är sant! Jag kanske vinner ibland i kortspel, men då brukar det oftast rasa lite kort från mitt knä när jag ställer mig upp. (heeh).

Igår fick jag ett sms av min kära bästis Linda, där hon lockade mig med ostbricka, film och mys! Egentligen hade bara att få träffa henne räckt gott och väl, men man säger ju aldrig nej till ostbricka.. ;) Så jag begav mig hem till deras übersnygga lägenhet och myste med Linda, Tomas och inbakade Svea! Jag ska nämligen bli "moster" åt en liten tös, och varje minut jag får umgås med mama och Svea gäller ju att ta tillvara på.. ;) Så jag klämde, vinkade, gullade och klappade på Svea.. och hon hejade tillbaka genom att puffa på mama ordentligt! Vi kunde riktigt se hur hon åmade sig därinne! 

Åh, vad det skär ont i själen när ens nära inte mår bra. Jag känner mig så maktlös och så overksam att jag bara vill skrika.. Att pussa och blåsa på det onda fungerar inte längre, det är en svidande insikt. Älskade farmor, vad vore jag utan dig? Min barndoms goda fé, min ungdoms eviga påhejare. För henne kan jag bli vad jag vill, för henne är jag fantastisk i allt jag gör. För henne har jag all potential i världen, och hon skulle vara lika stöttande vad jag än valde. Ett sånt stöd är lätt att glömma bort att reflektera över ibland, och när man gör det blir man ganska dåndimpad av dess storhet. Det må vara vad det vill, men min farmor ska ju ingenting rå på! Så har det ju alltid varit.

Så vad gör man? Man gör det man kan. För min del är det att sitta på andra sidan sjukhussängen och måla hennes naglar i regnbågens färger. Och äta seg kola med henne. Vi fnissar åt gubbarna i salen bredvid som mumlar i skäggen, och vi diskuterar hår under armarna. Det är väldigt fint.

Förra gången ville hon ha neonturkosgröna naglar. De matchade syrgasslangen alldeles förträffligt, och blev snabbt det första föremål hon pratade med alla om. Efter det ville hon ha metalliskt knallblå naglar med glittrande dekaler på, fjärilar och blommor. Att dekalerna inte fäste riktigt gjorde ingenting sa hon, "Fjärilar ska vifta på sina vingar och blommor ska växa". Lika stolt visade hon upp även dessa för alla som ville se. Jag ska gå dit imorgon och måla igen, hon har frågat efter diamanter och grannlåt. Det ska hon få. Allt ska hon få för att jag har fått henne. 

Jag har helt hakat på trenden med GlossyBoxarna. Snacka om att vara lättsåld. Det där är verkligen min svaga punkt, fina provprodukter i fina förpackningar, i en fin låda. Aah, jag är nog deras idealkund!

Föreställ er detta.

Jag har totalt myst ner mig i soffan med filt och kuddar, té och fika. Jag slår igång en film, och som vanligt försvinner jag helt in i filmen. Jag kan svära på att mitt hår fladdrar när det blåser upp till storm i filmen, och jag mumlar prosit när en av karaktärerna nyser. Förstår ni hur inne jag är i filmen?
Efter ett tag börjar min nacke bli lite stel, sådär som den kan bli när man myser ohämmat i en (för vissa människor) provokativt avslappnad ställning. Så jag stretchar nacken litegrann, böjer den åt olika håll och roterar huvudet. När jag vrider huvudet så att jag kikar över min egen axel, så ser jag något i ögonvrån. Jag vrider lite till.

Då möts jag av det här: