Så det har varit påsk. Min favorithögtid, då alla färger kryper fram ur skuggorna och folk spökar ohämmat ut sig med huckle, kvast och fräknar (det sistnämnda är dock ofrivilligt för oss rödhåriga, vi sportar liksom påsk hela tiden). Jag och A har firat påsk på ett stillsamt sätt, sådär som det kan bli när man bara är två vuxna utan barn. Jag längtar så till den dagen då man får ordna påskäggsjakt, där Påskharen har storlek 45 på Nokiastövlarna (väry misstänkt..) och rita pyttesmå fräknar på pyttesmå, bulliga kinder :) Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag i all iver att råka knyta fast ett par stora, blommiga trosor på barnets huvud, och efter det kommer ungen alltid att bli ihågkommen som "barnet mamman glömde censurera". Vi får väl se. 
Hur som helst så började vårt påskfirande med att jag fick en liten papperspåse med godis av Albin (hans jobb, egentligen)! Wooo! Låt oss titta på innehållet:

Nämen, är det inte något konstigt..? Det där stora ägget - vad är det?! Det var en Magic Towel. Minns ni dem? Som man trånade efter när man var liten, för de var ju så coola. Jag fick en gång en röd tröja, ihopknölad som ett hjärta. Den tröjan var alltid rynkig, och för kort. Men den kom ju från ett ihopknölad litet hjärta - hur ballt?! :D

Jaja, jag såg ut som en hamster ett tag där, vilket står i direkt relation till godispåsen. Inte mitt fel. När jag hade tuggat och svalt, druckit lite vatten och inväntat sockerchocken åkte vi iväg till både Ikea och Mio, där vi storfyndade! Kolla bara vad vi hittade:

    

Ett stycke fantastiskt fin matta i limegrönt och lila, dokumentsamlare till oss båda & viktiga papper & räkningar (gissa vilken?). Dessutom köpte vi ju balkongmöbler! JA!

För det visade sig sen att balkongmöblerna varit väldigt saknade, våran tvårummare blev helt plötsligt en trerummare! Eller ja, en liten etta kanske man borde säga eftersom vi typ spenderade resten av helgen på balkongen och odlade fräknar bägge två tre.
Men HALLÅ! "Maten då?!!" tänker ni nu. Jorrå, vi åt som aldrig förr. Lammracks hos med svärisarna hos den ena svägerskan, lammstek med potatisgratängsmuffins hemma hos oss. Kolla här bara:

   

 

Och sen, när vi hämtat oss från matkomat (inte förrän igår), så övertalade Albin äntligen mig att cykla med honom. Han är ju racerhojaren med svinviktiga cyklar, och jag är astmatiker med trasiga växlar. Ehm. Jorå, vi tog oss ut och hade typ den bästa dagen i mannaminne! Vi cyklade till Hagaparken där vi picknickade på en parkbänk med mackor, fikabröd och kaffe. Götta! Sedan cyklade vi nästan förbi Fjärilshuset, men vi blev spontana och gick in. Och jävlar, vilken oas av värme det var. När jag var där sist tycker jag mig minnas att man blev helt övertäckt av fjärilar, men vi såg typ 5 styken kanske. Och några fiskar. Albin gillade fiskarna. Vi cyklade iallafall vidare runt de två sjöarna som alla mäklare pratat om när de försökt kränga lägenheter till oss, Råstasjön och Lötsjön. Typ hur vackert som helst, och väldigt mycket Umeälven-strandpromenad-känsla! Uppskattat! Om vi matade änder? SOM vi matade änder. En av dem höll på att hoppa upp på pakethållaren av ren kärlek till mig. Eller mitt bröd. Men mest mig. Kolla bara, vilken fin komposition av en dag:

 

 

Bestämde mig för att renovera lite härinne. Det blev klippigt och klistrigt, precis som jag. Taggiga kanter och tjusiga former! Hemmagjord helt enkelt :) Jag skulle kunna ha en sval, stilren och avskalad design för att ge mer fokus åt texten, med dimmiga foton för en drömsk och distansierad känsla.. jag skulle kunna vara bättre på redigering och få bort dom taggiga kanterna.. Men sån är ju inte jag :) Hoppas ni gillar den, ni fina läsare!

Ni vet hur man brukar säga att man har nerverna på utsidan av kroppen? Idag har jag känslorna på utsidan av kroppen. Jag slits och plågas av alla känslor som knuffas och trängs med varandra, alla lika ivriga att få bli hörda och utlevda. Jag tänker mycket på farmor nu för tiden, det närmar sig årsdagen för hennes död. För några dagar sedan var första gången någonsin som jag inte fick ett samtal från henne på min namnsdag, och i år blir första gången jag fyller år utan henne vid min sida. Hon hann aldrig träffa Albin, och hon kommer aldrig att få träffa mina barn. Det är 8 dagar kvar tills jag fyller år, och ifjol bakade jag en tårta som jag tog med till henne på sjuhuset. Hon orkade bara några tuggor, men blev så innerligt glad över att vara en del av firandet. Sådana traditioner håller vi starka i vår familj, det firas och alla är med. Jag älskar att vi har det så, jag älskar att våra familjeband lever upp ett par speciella gånger per år utöver den vanliga styrkan. 

 

Men i år blir det många saker som upplevs för första gången utan henne, utan hon som älskade så mycket. Hon som gjorde risgrynsgröt och i smyg hällde grädde i tallriken istället för mjölk för att jag skulle gå upp i vikt. Hon som alltid välkomnade mig med öppna armar och hade ett särskilt sätt att säga mitt namn. Ingen annan säger det likadant som hon, och jag hör det fortfarande. Hon som hade fräckast humor av oss alla, och som ända till slutet färgade ögonbrynen och fransarna på sig själv, och som smetade ut den färg som blev över i håret. I april har jag klarat av första året som farmorlös, kanske kommer jag snart orka besöka hennes grav. Min älskade, fräsiga farmor. 

 

 

 

Jag har aldrig varit särskilt konsekvent i min klädstil. I min garderob trängs fluffiga kjolar, stentvättade jeans, klassiska stilrena klänningar, t-shirts med seriefigurer, fransiga flanellskjortor och romantiska stickade koftor i en vild röra. Jag har aldrig fastnat mer för någon stil än för någon annan, jag vill kunna byta när som helst.
Vid en av min mammas födelsedagar kom hela släkten på besök, och där i tidig tonår kunde jag inte bestämma mig för vilken Maria jag ville vara den dagen. Så jag svidade om ungefär 5 gånger. Under ett tårtkalas. De neonfärgade leopardtightsen byttes ut mot en himmelsblå sammetsklänning, och sen till en vit skjorta med knut i håret och så vidare.. Varför begränsa sig? Min morbrors fru, detta minns jag så tydligt, sa då till mig att jag alltid är så himla härlig - för det går inte att "placera" mig. Och det där tog jag med mig och har funderat många gånger på vad det där innebär, att vara en som inte går att "placera", och hur det skulle vara ifall man bara bestämde sig för att vara en stil. För mig är det ju främmande. Klart att jag har en viss smak, men den är inte begränsad till en stiltyp. 
I perioder har jag haft mina "dillen", där jag varit helt besatt av en typ av mönster eller färg. Oj, ja så har det varit hela mitt liv. Ett tag var det uteslutande militärgrönt med zebraränder som gällde, och det resulterade i en kofta, en tshirt, en klänning, ett bälte, ett par leggings och diverse småpryttlar i samma mönster. Sen blev det bohemisk stil som inspirerade mig, och lika mycket sådant hamnade i garderoben. På sistone har det varit mustascher, som ni alla känner till :) Och det är mustascher överallt runt mig, på ringar, kläder, tavlor, mobilskal, bloggen (!)... Haha, jag får inte nog. 
Min mamma jämförde mina "dillen" med hur det är att ha vitaminbrist i kroppen, man blir så sugen på allt som innehåller just det ämnet! Och det tyckte jag var fint :) 

Det sket sig. Det sket sig såpass att jag har förbrukat min svordomskvot för 2013 redan. Efter mitt förra inlägg ringde studierektorn upp mig och inledde samtalet med att hon drömmer om mig på nätterna och tänker på mig om dagarna. Fint, va? Eller ja, väldigt onödigt. Tydligen är jag hennes magsår denna termin, vilket fascinerar mig då jag ju för fasen inte kan vara unik med mitt ärende. Hon berättade iallafall att min tillgodoräkning kommer att ta ca 3 månader som befarat, och att jag borde ha gjort bättre ifrån mig i pappersarbetet. (ser ni framför er hur jag exploderade?) Utan stöttning från något av de två universiteten, utan guidning av den syo som skulle ha varit mitt ljus i pappersmörkret och utan en jäkla aning om hur mitt pappersarbetande sedan skulle användas hos dem.. så har jag inte gjort det "tillräckligt bra". Så det kommer att ta tid, eftersom de DESSUTOM löste upp institutionen ifjol och nu har helt ny personal på nya ställen, och nya rutiner. Är det inte underbart? Jag får en liten känsla av att vara en pionjär. Och det är ju kul..

Så nu är jag inte student. Troligen inte för resten av denna termin. Jag är jobbsökande. (applåder, någon?)
Jag har sökt vikariat för kommunen jag bor i, som jag ska på ett möte om imorgon. Det känns faktiskt riktigt jäkla bra, äntligen! Jag har även kikat förbi ungdomsgården som finns i centrum här och ett möte med enhetschefen är på gång. Som om jag hade någon slags noja över att inte få något jobb (hah..) så har jag även mailat till två olika enheter på den skola som svägerskan arbetar på, där hon även lagt in flera goda ord för mig hos. Jobben finns, och jag ska ha dem. SKA. 

 

Jag håller på att bli tokig här hemma. Dagarna kryper fram men veckorna springer förbi, och min arbetsälskande själ möglar. I Umeå bollade jag alltid 3-4 jobb med heltidsstudier och nu.. ja, nu är jag ofrivilligt försatt i en situation som inte är hälsosam för någon. Så därför ska jag börja träna på gym, det finns så mycket ilska och energi som behöver få utlopp. Det ska bli kul! Jag har aldrig tränat på gym, och ser verkligen fram emot det :) 

Och när det dessutom löser sig med jobb så kommer vardagen bli mer än jag kunnat önska mig. För livet här med A är fantastiskt. Jag frågade honom häromdagen ifall inte han var orolig att allting skulle skita sig, och han svarade att det inte fanns något att oroa sig om så länge jag hatar att gå hemma sysslolös. Haha, det peppade upp mig litegrann. Allt löser sig, det här är ingenting mot saker jag tidigare klarat av. 

Nu har jag landat och bott in mig (igen) hos min fina. Jag och katten flög ner i torsdags och vi blev överösta av kärlek, mys och mat. Han kan, han! Fredagsmorgon ägnades åt lite ivrigt virrande på Stockholms Campus innan jag hittade mig till rätt hus, på rätt adress, rätt flygel av huset och till rätt hörsal.. puh. Väl där så mötte jag studierektorn för programmet och vi började prata om min inskickade tillgodoräkning. Syo-konsulenten som jag haft kontakt med innan var tyvärr sjuk, och kunde inte hjälpa till att reda ut röran som studierektorn nu ställdes inför. 
I ungefär 3 månader har jag haft mailkontakt med denna syo, och påpekat gång på gång att min tillgodoräkning borde göras av dem INNAN kursstarten, då det är mycket som ska tillgodoräknas och de har inga programstudenter som är på termin 4 som jag är på. Alltså är det väldigt klurigt att lista ut vilken kurs jag ska gå, eftersom det är ingen som går den kurs som jag egentligen borde gå. Hon har lugnt konstaterat att det är så proceduren går till på SU, man måste kursregistreras före man kan tillgodoräkna sig. Och jag har ideligen frågat hur dom tänker, eftersom jag ju kommer att tillgodoräkna bort den kurs som dom vill registrera mig på för att jag ska kunna tillgodoräkna bort den.. ja, ni hör ju själva hur virrigt det blir.

 

Jag har iallafall påpekat detta i ett kvartal, och dom har inte uppmärkssammat problemet. Förrän i fredags då det gick upp för studierektorn hur fantastiskt fel det kommer att bli nu. Hon blev svettig, jag blev svettig och sedan ganska less. Hon sa iallafall till mig att inte göra den här kursen, trots att jag nu är registrerad på den (hur blir det med betyg och csn??) och att hon tillsammans med syon skulle sätta tänderna i mitt ärende direkt på måndag morgon. Hon sa även att det brukar ta mellan 1-3 månader att göra en stor tillgodoräkning, men att dom skulle jobba så fort dom kunde. Så tills vidare ska jag alltså gå hemma med en konstig slags "arbetslöshets-känsla". Åååh. Detta innebär ju att jag får krångel med CSN, och att jag kommer till slut att hoppa in i någon kurs som redan har varit igång i ca 2 månader. ARGHHH!!

Måndagmorgon kom, och gick. Jag mailade flera gånger om någon slags återkoppling..och till slut fick jag ett svar. Både hon och syon låg nu sjuka. 

(valfri svordomsharang här.)

Så nu ligger jag här mellan stolarna och väntar vackert på hälsan åt dessa damer. Jag är fruktansvärt frustrerad och stressad, men kan absolut ingenting göra åt saken. Men jag vet iallafall att jag har gjort allt jag bara kunnat, och skiter det sig så tar jag ingen skuld. Nu SKA det ju inte skita sig, den tanken vågar jag inte yttra på riktigt ens.
Men om, om, om det gör det.. ja, då tar jag en termins pluggpaus för att vänta in deras programstudenter. Under tiden har jag heltidsjobb på en skola om jag vill. Sicken lyx mitt i allt, va? :)

Åh, det här blev ett alldeles för irriterat och långt inlägg om bara en enda sak. Jag får helt enkelt återkomma om det underbara i livet - för det är trots allt faktiskt överlägset det dåliga just nu! :) 

Det är få saker som är haha-roliga när man sträckpluggar. Väldigt få, ty man blir väldigt bitter. Någon slags åkomma.. Men! Nog finns det ljuspunkter iallafall. Se nedan :)

Idag har jag 9 dagar kvar som student på Umeås Universitet. Nerpirrande känsla! Eftersom jag hoppade av gymnasiet efter ett år så är den senaste klass som jag haft i mer än ett år.. högstadiet faktiskt! Jag som utbildat mig så mycket sen dess har alltså aldrig haft en klass i mer än ett år i taget. Oj. Kommer jag ihåg allt jag lärt mig? Och var?

Högstadiet - engelskaklass. (3 år)
Gymnasiet - medialinje. (1 år)

Heh.

Och efter 1,5 år på Umeås fritidslärarprogram så påbörjar jag nu det sista av samma program i Sthlm. Jag som alltid längtat efter en egen klass, där alla känner alla väl och liksom vuxit tillsammans. Det är lite bitterljuvt att välja bort det faktiskt, men optimisten i mig påpekar ivrigt hur socialt kompetent jag blivit av alla dessa människomöten! Och nu får jag ännu fler :) Det är tur att jag känner mig själv så väl att jag orkar "sadla" om på en ny ort. Det är ju ändå början på slutet.. :) Jag har så mycket att se fram emot!
Men först ska jag avsluta det jag har kvar här i Umeå. Jag kom fram igårkväll till mor&far där jag ska bo. Idag har jag pluggat som en gnu, druckit kaffe i fina koppar med mamma och tagit en långpromenad i snölandskapet. Det gäller ju att njuta så mycket som möjligt av snön medan jag är här.. för i Sthlm är det typ vår! :)

Här rullar det på i full fart! :) Albin kom upp till Umeå, vi firade jul med min familj och tog igen massa förlorad tid tillsammans. Sen packades min lägenhet ner och vi körde ner till Stockholm igår. Inatt har vi sovit hos svägerskan, som även snällt lånar ut sitt hus till mina grejer - då inflyttningsdatumet har blivit uppskjutet en vecka. (läs: alla svordomar jag kan komma på!)
Men hur som helst, vi ska vara lyckliga att vi ens har materiella saker att bry oss om. Min morbrors hus brann tragiskt nog ner på juldagen, helt ofattbart.. Ingen skadades och alla hann ut i tid, men så fruktansvärt tragiskt. Tur att dom har varandra. 
Så här såg det ut under julafton för oss, det var otroligt mysigt! :)

 

Julstress. Det är överallt. Och jag sympatiserar med alla som lider av det, verkligen. Jag lider också av det, fast på ett sätt som inte alls inkluderar själva julen. För jag stressar för allt annat istället, se nedan lista:

- Flyttpacka. Jag har 6 dagar på mig innan flyttlasset går, varav julafton och två jobbdagar endast lämnar kvar ynka 3 dagars packning.
- Plugga. En hiskeligt stor inlämningsuppgift på 8-10 sidor ska lämnas in i början av det nya året, och till den ska en ca 60min intervju göras. Och transkriberas. Och teoretiseras. Och analyseras, diskuteras, formuleras.
- Tillgodoräkningen. Hurra, jag kom in på Stockholms Universitet!! Wohoo, och allt firande jag kan. Men nu måste jag sätta mig ner ett par dagar och sammanställa allt jag har pluggat hittills, jämföra det med allt som Sthlm Univ vill att jag ska plugga och sen se vad det är jag kan få räkna bort så att jag inte läser dubbelt.
- Tusen och en miljon smågrejer som följer med en flytt, tex. flyttstäd, adressändring, golvslipningskonsultation av nya läggan, inskrivning på ny vårdcentral, försäkringar etc etc..


Det finaste av allt är att allt detta borde göras NUNUNUNUNU (ni vet, prioriteringsdilemmat?). Och så har jag blivit förkyld. Jag skulle kunna säga en massa hårda ord om mitt liv just nu, men jag ser så mycket fram emot att få vara sambo med Albin att jag inte riktigt har huvudet på rätt plats för sådana elakheter. Vars huvudet egentligen är vet jag inte riktigt.. Undrar om jag packat ner det?

Igår kom jag ner till ett snöregnigt Stockholm, fyfasen vad otrevligt väder. Jag, som fortfarande associerar Sthlm med semester, har någon idealbild i huvudet att det alltid är strålande sol här. Ha. Ha. 
Albin var iväg på jobbresa och skulle inte komma till stan förrän på kvällen, så jag tänkte strosa runt Bromma Blocks under tiden. Det ligger ju så nära flygplatsen. Men.. om det var lätt att ta sig dit? NEJ. I horisontellt regnslask, mörker och blåst försökte jag hitta vägen till det stora köpcentret. Man ser det ju från flygplatsen, men det är inhägnat och liksom en nivå ner.. Jag virrade runt där ett tag tills en snäll (?) man frågade mig om jag ville ha skjuts, vart jag än skulle. Efter att jag stammande avböjt förslaget så pekade han på en litenliten dörr i stängslet. Jag tog mig till slut igenom Narniaportalen med resväskan och slaskade mig äntligen fram till gallerian. Där sprang jag på Mona, som har den fenomenala bloggen Monas Universum! Superkul :) Mindre kul var att jag såg ut så här:

Jaja, jag bjuder på det. Vi pratade, kramades och skrattade en stund innan jag började beta av alla butiker. Och Panduro.. ååh, PANDURO! Jag dreglade ner hela butiken, och köpte sen med mig typ allt. Herregud, vad mycket fint det finns! :) Sen hämtade svägerskan upp mig och vi for hem till dem för middag och mys med barnen. Och som vi mös! Så här mycket faktiskt:

Idag har vi åkt till Västerås, till Albins föräldrar. Här ska vi göra ungefär samma sak, fast utan flodhästen Doris. Och imorgon får jag äntligen se lägenheten! :) Albin har ju redan varit där, på själva visningen, men för mig blir det första gången som jag kliver genom dörren till vårt hem. Om jag är pirrig och förväntansfull? Heh. Om vi nördar inredning? Än en gång, heh.
Lustigt nog hade jag inte väntat mig att vi skulle ha samma inredningssmak, men se på fan! Vi verkar (hittills) vara helt överens om vad som är snyggt och vad som är fult. Mest sånt som är fult, för det finns så sanslöst roligt fula grejer.. Men något som inte är fult är stilen som vi har tänkt oss, ganska nött industri med mycket färger. Inga latte-färgade fondväggar eller beigea majonnäsmöbler. Huvva. Så vi har plockat ihop lite inspirationsbilder, och här är de grejer som vi hittat att köpa i samma stil:

 

Nyligen hittade jag tillbaka till ModellMia, den av alla mina jag som får ett kreativt utlopp framför kameran. Idag hittade jag tillbaka till FörändraVärldenMia. Den sidan av mig har länge fått vila, jag har lagt de krafterna inåt istället. Nu börjar jag orka lägga dem utåt igen, och känner kämpaglöden! Ikväll var jag på en föreläsning av Arkan Asaad, som handlade om förstahandsupplevelser av hederskultur från ett manligt perspektiv. Så. Jävla. Bra!!
Framförallt är det så himla bra att det belyses, då det nästan uteslutande alltid ges ett kvinnligt offer-perspektiv i media. "Hon blev bortgift", "Hon blev straffad av sin släkt" etc.. Detsamma gäller ju männen! Pojkarna! De blir också hotade, hindrade, hatade. Och om vi någon gång ska nå jämställdhet så får vi inte glömma bort männen, vi får inte låta kvinnornas sida av allt "hämnas" i något slags syfte att hitta en balans. Bara för att männen har varit förfördelade och kvinnor varit underminerade, så är inte lösningen att byta plats. Jag tycker att Arkan står upp för sitt hörn av den här enorma debatten fantastiskt bra, och det är något som alla borde ta del av. 
Läs hans böcker, se hans föreläsningar! Snart filmatiseras hans första bok dessutom - hur bra?!



Dessutom håller jag på att göra en skoluppgift om sömnsvårigheter hos barn, där jag har valt att lägga huvudfokuset på diagnosen Hypersomni (abnormt högt sömnbehov). Det är också en sak jag brinner för! Varje dag är barn trötta i skolan, men eftersom det är ju ett mondant och vardagligt problem så reflekteras det inte över. Hur det sköts hemma kan skolan inte lägga sig i mer än nämnvärt, men det de dock kan göra är att etablera ett arbetssätt kring tröttheten. Det är otroligt svårt eftersom det är en sån individuell sak, men det går. 
Jag skulle vilja göra ett experiment på en skola, där jag fick fråga alla barn hur många av dem som är trötta. Och sedan se hur skolan bemöter denna information och väljer att gå vidare. Hur de går vidare, OM de går vidare med det. För det ÄR ett problem. Trötta barn = omotiverade barn. Trötta barn = hindrade barn. Så jag njuter av att göra det här skolarbetet.



Inspirationen att ge mig in i diskussioner är tillbaka, inspirationen och motivationen att förändra är tillbaka hos mig. 
Välkommen, du är så saknad, FörändraVärldenMia!

Idag fick jag bilder av fotografen Edel Puntonet, som fotade mig i onsdags! Minns ni den, som jag var pirrig inför? :) 

En annan fotografkompis sa till mig att då jag sällan blir pirrig inför plåtningar nuförtiden så var nog pirret ett gott tecken, och det hade han rätt i :) Här är några av bilderna som togs: